Jag har valt att skaffa denna blogg för att kunna skriva av mig. Det finns så mycket som tynger mig och som jag håller för mig själv. Jag tror skulle vara bra för mig om jag skriver om det. 
Jag ser väl ut och uppfattas vara som en vanlig tjej men som alla andra tonåringar så har jag mycket problem. Jag bär på en extrem ångest och mår ofta väldigt dåligt av den, men utåt sett så tänker inte folk på det. Jag vill inte vara till ett sånt stort problem och försöker framstå som en snäll och glad tjej, men det är redan kört. Folk ogillar mig ändå. 

Jag går på högstadiet som alla försöker säga är de "värsta" åren och jag förstår tillslut vad de menar. Det finns så mycket skitsnack, missuppfattningar och hatande. Jag klarar snart inte av mer, jag vill bara bort därifrån. 

Lärarna ser mig antagligen som en vanlig tjej som har bra betyg och är glad, men ojoj vad de inte ser allt. Ingen vet hur jag egentligen känner och ingen kommer få reda på det. De ska inte få reda på hur jag gråter mig själv till sömns eller hur jag tränar för att bli smal och inte för att förbättra konditionen som jag ljög om. 

Min klass är uppdelad i tre grupper. Det finns de "populära" som tror att de äger klassen, de roliga "nördarna" (förlåt) och tjejgänget. Jag tillhör tjejgänget som tillskillnad från de populära vågar vara sig själva. (eller snarare den jag vill vara.) Men vi är hatade av de populära för att de tror att vi bara snackar skit om dem. Ha!. Det är så jävla löjligt att jag kräks. 

Imorgon så ska jag på studentfest med min mamma och jag är så orolig att hon ska supa sig full som vanligt så att jag får skämmas. Jag hoppas så himla mycket att hon kontrollerar sig själv. Det är inte det roligaste att ha två föräldrar som varav ena är alkoholist och den andra som super skallen av sig direkt när hennes kille är borta. Det är den största anledningen till varför jag gillar hennes kille, han stoppar henne från att supa ihjäl sig. Men tack gode gud så ska jag inte vara med på hennes 50-årsfest då hon garanterat kommer att däcka klockan 8 som hon gjort en gång. Det var verkligen roligt att säga det till hennes kollegor som alla tyckte synd om mig. Jag vill inte få några jävla sympati kramar eller något sånt, jag vill bara ha ett vanligt liv med vanliga föräldrar. 

Aja jag vet att jag inte kommer orka skriva här varje dag men jag ska försöka skriva så ofta jag kan för att kunna få kontroll över mina känslor och ilska.